Posithivt porträtt - Eduard

Eduard föddes 1996 i en liten stad i det bergiga landskap som är Armeniens högland. Hen beskriver sin uppväxt som både bra och dålig, men säger att hen mest minns de fina delarna, där hen tillsammans med andra barn lekte i den vackra naturen. Eduard tror att det ligger i hens personlighet att kunna släppa negativa minnen och fokusera på livets positiva sidor.

– Psykologer skulle kanske säga att det är ett sätt att rädda sig själv, säger Eduard med ett snett leende.

Eduard har varit med om många obekväma situationer och upplevelser genom livet, särskilt när det gäller hens könsidentitet. Eduard har använt olika pronomen, men vill idag helst bli beskriven som en människa eller en själ, snarare än med ett pronomen eller en könsidentitet.

– Min kropp är manlig och det är jag bekväm med, men det kommer så mycket mer med kön. Med användandet av genus skapar vi problem, i stället för att bara prata om människor, säger Eduard.

Hen är noga med att betona att var och en måste få identifiera sig själv och att hen absolut inte vill utradera kön. Eduard brinner dock för att människor ska få vara och bli lästa som just bara människor, utan alla fördomar och förutfattade meningar som kommer med hur omgivningen läser ens könsidentitet.

– Jag vill leva i ett samhälle där alla identiteter accepteras, där alla kan få vara tillfreds och finna sin lycka.

Att vara en person som bryter både mot köns- och sexualitetsnormer har inte varit lätt i Armenien, men det finns en frihet i armeniskan som inte finns i vare sig engelskan eller svenskan – armeniska är ett språk utan genus.

Aktivism och konst

Eduard har varit engagerad i olika hbtq-relaterade frågor och även i hivprevention och rättigheter för personer som lever med hiv. Hen har arbetat för hbtq-organisationen Pink i både Armenien och Ukraina. 2017 var hen i Sverige för första gången, då på en kurs för unga hbtq-aktivister arrangerad av RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. Det var därför det också kändes lätt att ansöka om en plats som ESC-volontär i Sverige. I mars 2024 landade Eduard i Stockholm för att spendera de kommande nio månaderna som volontär hos Posithiva Gruppen.

Utöver arbetet och det ideella engagemanget för frågor som rör mänskliga rättigheter har Eduard ständigt nya kreativa projekt på gång och hen blandar ofta aktivism och konst. Fotografering och dans hör till intressena som tar upp mest tid, och så älskar Eduard att leka med och utveckla sin personliga stil. Eduard säger att hens vänner skulle beskriva Eduard som konstnärlig och ”stylish”, men också dramatisk och kanske inte som den mest ekonomiska personen.

– Jag är så dålig på att spara pengar. Jag vill köpa silversmycken, skor och vackra saker mest hela tiden, säger Eduard med ett skratt.

Gråt och skratt

Eduard fick sin hivdiagnos i november 2019. Hen bodde då i Armeniens huvudstad Jerevan och var redan engagerad i hivfrågor och hade arbetat med prevention där i flera år. Hen var ofta ute på olika platser och informerade om hiv och hivtestning och hade många gånger eskorterat andra personer till den klinik där hen tog testet som skulle visa sig vara positivt. Det var till och med en vän till Eduard som tog snabbtestet. Under tiden småpratade och skämtade de om allt möjligt som de brukade göra. Testet visade inget och Eduard åkte hem utan att tänka mer på saken. Dagen efter ringde vännen från kliniken och undrade om Eduard kunde komma hem till henne. Eduard kunde höra på hennes röst att något var fel, trots att hon försökte låta neutral. Eduard åkte hem till vännen och när hen klev in genom dörren såg hen att hivtestet låg på bordet i rummet. Testet var positivt. Eduard minns tanken som for genom huvudet.

– Jag tänkte att ”okej, nu har det kommit till min dörr också”.

De följande dagarna var tuffa och fyllda av tårar. Hen åkte ensam till sin hemstad, men hade inga anhöriga i sin närhet. Tankarna kretsade mycket kring stigmat kring hiv. För trots att Eduard hade kunskap om den effektiva hivbehandlingen och att hen skulle kunna leva ett långt liv och på de flesta sätt som innan diagnosen tänkte hen på de sociala problem som kan komma med att leva med hiv.

Den 1 december 2019, på World AIDS Day, återvände Eduard till Jerevan och träffade några nära vänner. Hen berättade för dem om hivdiagnosen. Under timmarna som följde blandades tårar och kramar med skratt och skämt. Det blev vändpunkten för Eduard och under dagarna som följde berättade Eduard för fler och fler av sina vänner och även för sin chef på den queera organisation där hen arbetade. Alla på organisationen var oerhört stöttande och sa att Eduard bara behövde säga till om hen behövde något.

Att bli bekväm

Trots att Eduard inte var sjuk när hen fick sin diagnos visade det sig att hens immunförsvar var kraftigt påverkat med låga CD4-tal och över två miljoner viruskopior i blodet. Läkaren på hivkliniken konstaterade förbryllad att Eduard, trots avsaknaden av symtom, var i AIDS-fasen. Men hivmedicinerna gjorde verkligen sitt jobb och på sex månader var Eduards virusnivåer omätbara.

Eduard säger att hen känner sig priviligierad som befunnit sig i en kontext där hen hade tillgång till så mycket kunskap om hiv innan hen själv fick det. Dessutom hade hen vänner som kunde hjälpa hen att komma ihåg att en hivdiagnos inte behöver betyda att livet förändras på ett negativt sätt.

Idag känner sig Eduard landad och bekväm i sin hivstatus. Även om hen inte gått ut offentligt så är hen öppen med sin hiv i många queera sammanhang och med alla sina vänner.

– Men inte med min familj. Det skulle skapa så mycket, hur ska jag säga, dumma frågor och dömande. Jag har därför valt att inte säga något.

I början hade Eduard svårt att komma ihåg att ta sina mediciner, men nu är det en naturlig del av den dagliga rutinen. Större delen av tiden tänker Eduard inte ens på att hen har hiv. det är bara vid rutinbesöken på hivkliniken eller i sammanhang där man måste informera om sin status som hen blir påmind om det.

Fnissande berättar Eduard om ett tillfälle när hen helt glömde bort att hen har hiv. Hen var på ett bröllop och vid samma bord satt en kvinna med otroligt vackra smycken. Eduard vände sig till sin vän som satt bredvid och sa ”Jag tror att jag blir tvungen att donera en av mina njurar för jag måste verkligen köpa de där smyckena”. Vännen tittade på Eduard med ett förvirrat ansiktsuttryck och viskade ”Men det kan du ju inte göra!”.

– Jag bara ”vadå, varför kan jag inte göra det?” och då påminde hon mig om att jag är hivpositiv, säger Eduard med ett skratt och konstaterar att det här är typiskt för hen.

Liksom i många andra länder är det inte tillåtet för personer som lever med hiv att donera organ.

Stigma som skapar tystnad

Eduard säger att stigmat kring hiv är ett enormt problem i Armenien. Många människor döljer sin hiv av rädsla för att mötas av fördomar och bli dåligt behandlade om de berättar. För att undvika att det kommer ut i deras hemstad att de lever med hiv är det vanligt att människor reser till Jerevan från andra delar av landet för att hämta ut sin hivmediciner och för att göra sina rutinkontroller på en hivklinik.

Den europeiska hbtq-organisationen ILGA-Europe rankar varje år europeiska länder utifrån lagar och policyer som påverkar hbtq-personers mänskliga rättigheter. 2024 placerades Armenien på plats 45 av 49. Både den strukturella diskrimineringen och allmänhetens attityder gentemot hbtq-personer spär på fördomarna om personer som lever med hiv.

– Hiv ses fortfarande som ”bögarnas och de prostituerades” sjukdom, konstaterar Eduard.

Hen säger att stigmat och tystnaden kring hiv även är ett problem i queera sammanhang. På grund av att hen tidigare varit med om att både bli avvisad och att mötas av aggressioner så berättar hen sällan om sin hiv för personer som hen bara dejtar.

– Det är fortfarande en stor grej att berätta om sin status i Armenien, till och med i gaycommunityt. Det stänger dörren till möjligheten att få en partner i 90 % av alla fall, suckar Eduard.

Men hen har inte bara dåliga erfarenheter när det kommer till att berätta om sin hiv för en partner. För några år sedan blev hen förälskad i en kille och efter 1,5 månads dejtande bestämde sig Eduard för att berätta. Hen hade svårt att formulera sig, svårt att hitta de rätta orden och sa något i stil med ”Jag har något viktigt att berätta. Det är ingen stor sak, men jag vill inte dölja det för dig”. Killen hindrade Eduard från att fortsätta och sa bara ”Om du är positiv så är det inget problem för mig”. Det var verkligen ingen stor sak för killen och den erfarenheten bär Eduard med sig som stärkande.

Tid för filosoferande

Eduards aktivism och arbete med hbtq-rättigheter och hivfrågor har tagit mycket energi i anspråk de senaste åren. I Armenien gick mycket av Eduards tid åt till arbete och logistik och det var så stressigt att det inte fanns möjlighet att stanna upp och verkligen fundera över vad hen vill i livet. Månaderna i Sverige, med både mental och fysisk distans till vardagen i Armenien, har gett hen möjlighet att reflektera över sina val. Nu känner hen sig redo att återuppta universitetsstudierna och ta examen, antingen i filosofi eller antropologi. Hen drömmer om att en dag få undervisa i ett ämne som handlar om vad det innebär att vara människa, och att vara människa i relation till andra människor. Hen vill bli lärare eller professor för att få möjlighet att arbeta och samtala med unga människor.

– De generationer som är morgondagens ledare, de som ska leda vägen in i framtiden. Jag vill höra deras tankar! säger Eduard entusiastiskt.

Text: Ronja Sannasdotter

Intervjun publicerades första gången i Posithiva Nyheter nr 2 2024.